O

Ganska långe sen jag skrev här; ja! Faktiskt,  det längsta uppehållet! Det har givetvis hänt massor!

Just nu är jag så tom i huvudet att jag inte orkar komma på en överskrift till texten, därför är överskriften en nolla i form av bokstaven O (finare rund ring på den än siffran noll 0). Har i vanlig ordning läst igenom tidigare inlägg och får känslan av att det var enklare för mig att skriva här tidigare, kanske har jag fått prestationsångest, kanske känner jag att bloggen har ett syfte, ett mål. Om bloggen har ett syfte ett mål, känns det då relevant att skriva en text som ska verka otvungen.... hmmm

Jag vill iaf för min egen del skiva ner ett minne jag har. Ett minne ifrån en svunnen tid, en tid i livet när jag fortfarande var barn, en tid lånt innan jag började skiva här på denna sida. Den handlar om Anna, ett viktigt minne. Jag tror det handlar lite om anknytning, och att komma någon nära och att bli kär. Jag skrev i inlägget "slicka såren" ang Anna att vi gillade varandra från första gången vi snackades vid. Jag vet givetvis inte om det är 100 % sant men jag har ett väldigt tydligt minne från ett ögonblick jag mig veterligen inte har tidigare minne oss emellan. Oj vad svårt det är att minnas i detalj (en av anledningarna till att det känns viktigt att skriva ner) Minnet är som följer: Jag tror att vi gick i 2:an eller 3:an, men det var på våren vill jag minnas. Det var ljust och varmt ute, skolan var slut för dagen. Vi var ett gäng som var ganska busiga, kämpade om att vara tuffa och modiga inför varandra, visa oss starka och oberoende. Skolan var som sagt slut och vi hängde i kapprummet till matsalen, en lång korridor. Den var tänkt att vara utrymd så sent på eftermiddagen och vaktmästaren gick och kontrollerade. Han visste att vi var där bakom ställningarna längs väggen, vi glimtade fram emellanåt och försökte undvika hans syn fast vi viste att han sett oss. Vid något tillfälle gjorde han ett skämtsamt utfall mot oss, mest på skoj för att skrämma oss lite. Vi rusade hastigt tillbaka och på något vänster trillade jag eller blev knuffad, utan att jag visste ordet av låg jag på rygg och Anna var över mig. Jag minns hennes tjocka mörka, hår hängandes ner och hennes stora runda kinder och triumferande, malliga leende. Där fick jag henne i mitt blickfång och kunde inte komma därifrån. Jag tyckte att hon var modigare, tuffare och djärvare än någon annan i vår klass. Så lite det behövs. Jag minns henne än idag. En mytomspunnen vänskap. Det är drygt 20 år sen jag träffat henne nu senast men längtar fortfarande efter att få träffa henne. Vi har numera kontakt vi Facebook men något möte verkar inte bli av. Det är ingen brådska eg för mig del, även om jag längtar och är nyfiken på henne. Hon bor idag i Kalifornien.

Ja, mycket har sannerligen hänt sen jag skrev mitt senaste ordentliga inlägg 2012, ändå återvänder jag tillbaka hit med ett gammalt bleknande minne från en annan tid. Mycket har hänt sen jag skrev sist, en hel del har jag också missat att ta upp från tiden omkring mitt senaste inlägg som varit betydelsefulla för mig.

Jag känner mig ganska tom just nu. Känns som jag lagt ett sorts liv bakom mig, hoppas på en bättre framtid.

Fortsättning följer...

Den tid som flutit

Hahaa

Läste igenom bloggen från början till slut. Det är ju rätt tydligt att jag använt bloggen som en dagbok och bara låtit tankarna flyta ut i text utan någon större redigering eller översyn innan publiceringen.

På något sätt känns det lite som att det är en yngre person som skrivit det. Vet inte om jag känner igen mig helt i det jag skrivit. Var jag så osäker och funderande som jag framstår i texterna? Antagligen! Från första till sista inlägger gick det drygt 5 år och 25 inlägg postades, det är 5 inlägg per år. Oftast skrev jag när jag var i någon form av kris, och det var också därför jag startade dagboken/ bloggen. Så texterna är väl inte helt representativ för min person. Dels är det är få inlägg men det faktum att jag skrivit vid speciella händelser gör ju att bilden inte blir speciellt heltäckande.

Nu skriver jag igen eftersom jag åter är någons sorts kris.

Ska ta mig i kragen och försöka förmå mig att ringa till psyk imorn. Det verkar säkert som att jag är i ständig kris och att jag åker in och ut ur psykvården men så är inte fallet, även om det känns så just idag! Jag har väl inte prioriterat att söka psykhjälp så högt eftersom vardagen funkat hyfsat bra ändå, även om det inte känns så just idag! Jag har haft en känsla av att något är annorlunda och inte funkat helt optimalt men inte vetat exakt vad det berott på, jag har haft mina aningar men nu är jag mer säker. Anledning till att jag inte tagit mig för att söka mer aktivt är nog att jag inte vetat exakt vad jag ska söka för. Det är ju lite diffust att ringa upp psyk och säga att "något är fel" men inte kunna precisera vad det är. Nu har jag iaf fått reda vilken del av sjukvården jag ska kontakta och även fått ett nummer.

Detta är måndagens projekt.

After Pride

Årets Pride eskapader beskrivs mest som all-in all week long.

Vet inte hur det känns nu, och vet inte riktigt hur det kändes då. Var det kul och hysteriskt eller var det bara hysteriskt. Vet inte? En sak vet jag iaf och det är att jag gillar berusningsmedel....

Jag antar att det känns befriande och eurofiskt. Som en tillflyktsort där allt bara flyter på och allt är mkt bättre än i en nykter tillvara. Man behöver inte vara så rädd och ängslig där, ända tills det att man kommer på att man någon gång ska tillbaka.

Testning testning

Nu har jag äntligen skaffat en smart phone som eg rätt dum (samsung galaxy s2 lte) för den verkar inte fatta att den ska byta nät vare sig mellan gsm, 3g eller 4g  :-( Den är iaf kul när den funkar.

Fått se om det blir fler uppdateringar nu.

Söker iaf psykologhjälp för/mot add. Får se hur det går.

Nu är kl 03.30 och jag borde verkligen sova.

Har tänkte rätt mkt på Jacob på sistone, men mer om det en annan dag

Förkyld

Förkyld på riktigt. Fan vad jobbigt!!

Känns rätt skönt med dejt iaf. Ringde upp honom i onsdags och snackade vilket kändes nice. Har inte hört från honom sen dess men det gör inget. Känns helt ok!!

Killar killar killar

Varför är det så svårt.

Varför bli man inte visare med åren.

Nu känns det lite så där jobbigt igen, antar att det är därför jag börjar skriva igen.

Inget allvarligt eg förutom att jag börjat umgås med en kille igen. Skulle vilja beskriva honom som annorlunda på ett för mig positivt sätt, men vet inte om jag eg gillar det ordet utan jag borde försöka anstränga mig för att beskriva honom på ett mer nyanserat sätt.

Tror jag gör det enkelt för mig genom att bara skriva några ord jag kommer att tänka på när tänker på honom.

- Matematik
- Betting
- Sova
- Hemmatam
- Sex
- Kinky
- obeslutsam
- Kåt
- bisexuell
- otrogen
- snäll
- "svår att veta var man har"
- tvilling (stjärntecken)
- Nypas
- pratar en del

Ja det var några ord att beskriva honom på. Det finns både positiva och negativa ord som beskriver honom. I början såg jag mest positiva sidor men allt eftersom tiden gått har jag börjat se fler negativa sidor. Framför allt är det hans osäkra framtoning, jag vet inte riktigt vad han vill eller vad han känner i stort och smått. Ibland känns det som han säger saker bara för att hålla med eller för att slippa ta ställning, vilket känns jobbigt. Jag vill att han ska säga till mig vad han tycker och tänker om saker och ting utan att känna att han behöver censurera sig på något sätt, säga saker bara för att behaga mig. Samtidigt som jag tycker att detta börjar bli lite av ett problem var det denna mjuka sida jag attraherades av i början.

Nu är vi ju inte tillsammans på något sätt utan vi känner bara lite på varandra och det är självklart tillåtet att vara lite osäker i början innan man vet "vad som går hem" hos den andra.

Frågan är; finns vilja hos mig och honom att ta sig an tiden att lära känna varandra och om vad som går hem hos varandra. Kanske är tiden inte rätt, kanske är vi inte tillräckligt desperata, kanske är vi inte tillräckligt känsliga eller sårade, kanske står stjärnorna inte rätt.

Idag är det tisdag och han sov över hos mig natten som gick (mån-tis). Hade sett fram emot denna dag med lite skräckblandad förtjusning. Jag tyckte det skulle bli kul att ses igen efter fyra dagar, men samtidigt läskigt eftersom jag alltid får ångest för om vi ska få kul eller tråkigt, om tiden ska gå fort eller om tiden ska krypa fram. Nu visade det sig att tiden gick framåt i promenadfart, varken snabbt eller långsamt, vilket var lite av en besvikelse. Innan vi softade ner oss i sängen hann vi iaf med att kolla lite på en uppgift åt mig till skolan, fixa lite käk och kolla på TV. Kvällen flöt på helt ok även om jag emellanåt fick ångest över att det blev tyst då och då. Det bästa var när vi som avslutning på kvällen låg och kollade på Sherlock Holmes och senare gosade efter sexet och somnade, på så vis avslutades kvällen med flaggan i topp.

Visst ja. En annan sak som stör mig med killen är att han är otroligt dålig på att höra av sig. Det är typ alltid jag som hör av och han svara på mina frågor. Inte något eget initiativ, det är nog därför jag känner att han inte är helt med på noterna.

Det är lite jobbigt att ha känslor för någon när man inte känner att de är besvarade till 100%. Jag kan iof sig missta mig och det är denna osäkerhet som är jobbig. Ska jag ge upp eller fortsätta? Efter en känslomässigt jobbig helg med mycket längtande efter honom känns det i dagslägget närmare till hands att inte fortsätt. Känns tråkigt för jag vill verkligen träffa någon.

Jag saknar Jacob

Detta inlägg blev något spretigt men det blir så när man vill skriva om mycket
Får återkomma oftare så att tydligheten blir starkare i inläggen.

Blogg 2012

Tror jag ska börja uppdatera bloggen lite iår.

Iår är året det händer.

Iår kommer jag posta minst 12inlägg.

Iår är året!!